Nästan ingen alls. Skivan har blivit en basarvara.

Världen över stiger missnöjet alltmer med en betydande industrigrens alltför ofta klart undermåliga produkter, fackpressartiklar och insändare i USA och i England samt på kontinenten har satt ljuset på produkter av ett utförande som ibland har tycke av rena skojet.

Förf är välkänd i branschen och inspelningstekniker hos Metronome i Stockholm. Han har synat skivbranschen lite närmare och redogör här för vilka strålande möjligheter det finns att åstadkomma riktigt dåliga skivor...

Att publiken knappast har lust att tolerera de här förhållandena är klart — men var tänker branschen sätta gränsen?

Runda skivor — en förtroendesak!

■ ■ Få köpsituationer kan erbjuda konsumenten så många strålande tillfällen att köpa grisen i säcken som just "grammofonaffären". I en bransch som nästan helt domineras av den s k rackförsäljningen, har kunden ingen som helst möjlighet att själv kontrollera varans kvalitet eller beskaffenhet. Det blir ett lotteri, närmast, om man råkar få en godtagbar produkt. Provlyssning av skivor förekommer inte utom i undantagsfall, och då på ofta skrattretande dåliga anläggningar, som verkligen inte ger utrymme för kvalitetsbedömningar. Medan hemanläggningarnas kvalitet ökar, verkar det världen över som om skivornas kvalitet skulle sänkas undan för undan! Förhållandena har också resulterat i skarp kritik i fackpressen världen över, i arga insändare osv.

Vad har köparen för garanti att mappen innehåller en acceptabel vara? Om skivan får provspelas i affären, är faran överhängande att den redan är misshandlad när den köps. Även om skivan är provspelad i affären, kan det vara ett exemplar som redan har reklamerats och sedan helt sonika ställts tillbaka i sitt fack för att säljas till en ny, mindre skeptisk — eller initierad — kund.

Vissa affärer är iskalla när det gäller reklamationer. Köpt är köpt, lagt kort ligger är parollerna, byte medgives inte. Den, som råkar ut för en dylikt tredskande skivkrämare, gör klokast i att kontakta det aktuella skivbolaget direkt, där man oftast visar större förståelse, dikterad av en uppriktig önskan att tillhandahålla en fullgod produkt. Ett skivbolag som lägger ner tiotusentals kronor på studiohyra, musikergage och andra poster vill inte riskera ett dåligt renommé till följd av felaktigheter i den slutliga produkten = skivan.

För att ringa in de felmöjligheter som finns, måste vi närmare skärskåda hur framställningen av en skiva går till.

Det första som behövs för att göra en skiva är ett program. Här frestas man säga: Vad som helst, bara det hörs! Detta verkar nämligen vara mottot för en god del av dagens produktion i grammofonbranschen.

Väljer vi att spela in t ex ett popband ger oss redan det unika tillfällen att avnjuta höggradig förvrängning, tom innan det har blivit en skiva! Popbandets förstärkare är bara de behäftade med så hög distorsion, att de omöjliggör en så kallad High fidelity-inspelning. Genom att dessutom driva förstärkarna nära den gräns då högtalarna förgasas eller splittras till konfetti, framträder brus och brum med en nivå som endast obetydligt underskrider det ljud som elgitarrerna själva avlämnar. En dynamik på 3 dB är ett gott värde på en popförstärkare, men kan ytterligare minskas om man använder en s k fuzz-box, ett namn som målande beskriver apparatens undergörande inverkan på ljudkvalitén. Den som klagar på pressningen på en fuzz-gitarrskiva är således ute i det ogjordaste av väder (har hänt: "gitarren låter inte rent").

Det är alltså viktigt att skilja på de "fel" som redan finns i inspelningen och de defekter som uppkommer på ett senare stadium. När det gäller inspelningar av mera konventionell typ, kan man vara säker på att alla eventuella missljud uppmärksammas av teknikern eller producenten och åtgärdas innan originalbandet får gå vidare till gravering. Klickar och sprakningar kan klippas bort, brum och brus kan ofta elimineras med filter, och i omöjliga fall tar man ju en tagning till. Man kan alltså vara ganska säker på att påvisbara fel i de flesta fall inte ligger i inspelningen, utan har uppkommit i ett senare led i produktionen.

Nästa steg är graveringen av det färdiga originalbandet till lackskiva. Med en graverdosa, som i princip är omvänd pickup, ristas spåren in i en relativt mjuk lackskiva, som utgör grund för kommande pressmatriser. Vid graveringen sker en avvägning mellan nivån å ena sidan och speltiden å den andra. Lång speltid ger lägre ljudstyrka på skivan, vilket förklarar varför alla skivor inte är lika starkt graverade. Är speltiden kort, vill man naturligtvis ta till vara den extra dynamik man har till förfogande och höjer således nivån. Vid ökad utstyrning på skivan ökar dock även avspelningsdistorsionen, medan en lägre nivå ställer större krav på en tyst pressning.

Ökad nivå på graveringen ger alltså ökad avspelningsdistorsion, upp till den punkt där skivspåret svänger så våldsamt att det går ihop och det således helt enkelt inte får plats mera. En allt för svag utstyrning ställer alltså större krav på en tyst pressning, vilket gör att nivån inte kan sänkas hur mycket som helst utan andra åtgärder får tillämpas. Vid extremt starka signalamplituder kan det hända att pickupen inte klarar av att hänga med i skivspåret, utan kastas ur. För att klara av detta problem har man ofta en automatik inbyggd i graververket, som gör skivspåret djupare vid starkare amplituder, så att pickupens nål lättare stannar kvar på skivan under avspelning.

Distorsionen ökar, ju närmare etiketten man kommer. Detta på grund av att tätheten hos informationen ökar, eftersom man har lägre periferihastighet i innerspåren. Ett varv är ju mycket kortare inne vid etiketten än vid ingångsspåret till skivan, men det måste ändå rymma lika mycket information. För att råda bot på detta använder vissa grammofonmärken en sorts "fördistorsion", dvs man graverar in viss distorsion på skivan, som sedan "tas ut" av avspelningsdistorsionen. RCA:s DYNA-GROOVE-SYSTEM är ett exempel på detta. En annan lösning är den elliptiska nålen, som anses följa det graverade spåret med större överensstämmelse än den vanliga, sfäriska nålen. Har man då en Dyna-groove-platta, kommer inte avspelningsdistorsionen att bli tillräckligt hög för att ta ut "fördistorsionen" och resultatet kan då faktiskt bli ännu högre distorsion!

Vad beträffar brus så är lacket det tystaste mediet i hela kedjan. Den som har haft tillfälle att lyssna på ett s k graverlack" hämtar sig inte på åtskillig tid därefter. Den häpnadsväckande tystnad som råder innan musiken börjar är en enastående upplevelse för den som hittills endast hört pressade skivor, dvs produktionsexemplar. Lack är den sanna Hi Fi-upplevelsen.

Graveringen är en till ytterlighet anpassad balansgång, tidskrävande och tålamodsprövande. Mer än en gång har det hänt att tekniker drivits till vansinne av omöjliga graveringsuppgifter, som t ex åtta minuters singleskivor med stark popmusik, vassa "s"-ljud från obegåvade sångare med felaktig tandställning eller grava gomdefekter av starkt intresse för doktorander eller "live"-upptagningar i stereo med fasförhållanden som får graverdosan att vrida sig som en korkskruv i ett tillstånd av stark vånda.

En annan möjlighet skulle kunna vara att införa ett Dolby-system för graveringen. Originalbandet graveras då genom en Dolby-enhet och spelas av med en liknande anordning hemma i den egna stereoanläggningen. Vissa skäl talar tyvärr emot detta. All gravering sker med tillämpning av den s k RIAA -korrektionen, vilket in-nebär en sänkning av basen och en höjing av diskanten, något som ju motsva-is av en motsvarande standardprocedur avspelningsförstärkaren, fast omvänd. På a satt filtreras en betydande mängd skiv-rus vid avspelningen. Ett införande av )olby-processen vid graveringen skulle in-ebära en ytterligare diskanthöjning, vilket ite skulle låta sig göras utan att man ankte medelnivån på skivan. Lägre nivå taller större krav på en tyst pressning, >ch så är vi tillbaka där vi började! En viss orbättring bleve säkerligen fallet, men frå-:an är om den blir så pass markant att len motiverar inköpet av avspelnings-)olbyn till alla världens förstärkare? Detta ystem är ju dessutom icke kompatibelt, Ivs i den meningen att en Dolby-skiva kulle inte låta bra om den spelades av på :n apparatur utan Dolby-avspelning. knäppar och språk elimineras inte heller lelt av Dolbyn, då den endast reducerar ex det konstanta brus som uppkommer iv vinylytans små ojämnheter i skivspåret. En annan möjlighet som diskuterats är Ht höja hastigheten från 33}/_{3 varv till 45 iarv även för LP-skivor. Knäppar och språk skulle få kortare varaktighet och på >å sätt bli mindre störande. Skivans inbyggda brus skulle ju dessutom stiga i tonhöjd och bli mindre förnimbart, medan periferihastigheten skulle öka, med lägre distorsion som följd! Underbart! — Dessvärre skulle speltiden minska med bortåt 30 ^c. och vi har redan idag svåra problem med långa speltider. Man får inte plats med hur mycket som helst på en LP, och skulle den maximala speltiden minskas till kanske 15 minuter skulle vi vara i ett särdeles dåligt läge. — Man kan anställa intressanta jämförelser med Telefunkens resp Philips nya TV-skivor — liksom IVC:s/ RCA:s 4-kanalskivor — och den besvärande korta speltiden man intensivt arbetar att förbättra; de använda teknikerna öppnar ju i sig nästan gränslösa nya möjligheter; men kardinalproblemet är alltså den mängd speltid vilken inte gärna går att göra avkall på. — Jämför även 1950-talets korta satsning i USA på 16-varsskivor i LP-format med långt över 60 minuters speltid. De blev för dyra och kanske för långa. För hjälp åt synskadade finns annars en specialteknik med gravering som medger extremt långa speltider. Men industrin idag har standardiserat LP-skivan, så man får utgå ifrån att den behålles.}

Om man bara kunde räkna med att alla skivköpare hade anläggningar av toppklass, kunde man redan idag höja medelnivån på graveringarna där tiderna tillåter, kanske 3 till 4 dB och genom detta få bättre störavstånd. Problemet är, att Svenssons grammofon oftast är i så undermåligt skick, att han omedelbart skulle reklamera skivorna. Hans gamla kristallpickup skulle hoppa upp ur spåret, grym distorsion skulle uppstå och vår vän skulle tycka att han fått en dålig skiva. Många av de knep som praktiseras i skivstudion går för övrigt just ut på att inspelningarna skall låta bra över en dålig anläggning. Hi Fi är det då inte tal om. Man basavskär och presenshöjer, komprimerar och filtrerar. Resultatet blir absolut inte naturtrogenhet, men väl en förkrossande effektivitet i distributionen genom små transistorapparater och plastgrammofoner.

Tills vidare får vi dock dras med vår gamla plast och försöka att renodla och förbättra tillverkningsprocessen. Önskvärt vore dock att tekniska data recenserades på samma sätt som musikaliska kvaliteter i de skivrecensioner som förekommer i tidningarna. Sound är i dessa poptider lika viktigt som det muskaliska — i vissa fall, verkar det — tom ännu viktigare. Bedömningar av skivor bör alltså även ta fasta på t ex graveringsnivå och pressningens tysthet, något som ställer kraven än högre på recensenten än tidigare, men är man skiv-recensent så är man! Eller hur? ■