Exklusiv Kenwood med dc-kopplade monosteg
L-07M samt L-07C
Det hä r
utspelet från japanska Kenwood innebar lanserandet av en exklusiv kombination i
en hög prisklass.
L-serien innebar en mängd både originella, avancerade och
framåtblickande drag. Den tog fasta på en hög grad av kontroll över signalen i
alla led (med bl a specialkablage etc) och består av ett försteg jämte olika
dc-kopplade mono-effektdelar.
Det hä r
grundliga testet med mängder av mätningar och praktiska prov visar på höga
ambitioner från tillverkaren och ett avancerat kretstekniskt bemästrande.
Nå gra klart
onödiga missar måste dock noteras, och priset liksom hela konceptet kan
diskuteras då det gäller Hifi-bruk — snarare försvarar de här elitgrejorna sin
ställning i en proffsinstallation.
Bengt Olwig och Ulf B Strä nge
fördjupade sig i Kenwood-finesserna under nästan ett halvår.
Här år deras rapport.
Lite av en metamorfos har
skett med den japanska Hi fi-firman Kenwood, som i hemlandet inte alls är
särskilt känd under detta namn utan där heter Trio (Kenwood är ett
"påhittat" namn för vissa stora exportmarknader, främst USA. I England får man
dock inte kalla sig Kenwood, eftersom det varunamnet är registrerat av
hushållsma-, skintillverkaren K. I Sverige brukar Hi fi-materie-len heta Kenwood
under det att hf-kommunika-tionsapparatur och mätinstrument bär Trio-namnet ..
.). Det är mindre än 10 år sedan RT i ett test utrönte att dåtidens Kenwood-namn
stod för en särdeles usel kvalitet... I dag har den i jämförelse med en rad
inhemska konkurrenter i Japan lilla fabriken med sina blott ca 2 000 medarbetare
på Hi fi-sidan uppenbart stora ambitioner, som vårt aktuella test ganska tydligt
visar.
Under de här åren har det nämligen hänt mycket. Som vi tidigare berört i
andra sammanhang revolterade flertalet berörda i Japan på sin tid mot att det
dåvarande familjeföretaget så ensidigt satsade på en enormt uppdriven
produktionsteknik men så besvärande låg. kvalitet på produkterna. Det dåvarande
företaget splittrades upp. och bl a skedde den utbrytning som fick till resultat
Kenso-nic-märket i Yokohama. Det som blev kvar av Kenwood rekonstruerades
i helt annan riktning än tidigare, och den image av billigt skräp som inte
oförtjänt vidlådde namnet tvättades bort. Det där är historia nu — den snabba
utvecklingen speglas bäst av faktum, att då man i dag gästar Japans mest
prestigetyngda audiofirmor och skall företa de alltid obligatoriska mättekniska
jämförelserna mellan toppgrejorna i "the stereo divisions" labb finns stadigt en
eller flera Kenwood med bland konkurrentapparaterna.
Kenwood har i Japan hört till föregångarna med dc-kopplade enheter, en trend
som man nu fått se anammad av nästan hela branschen. I början gick man för all
del på vissa s k minor (akustiska?) och i Japan hade Kenwood några år i början
av dc-epoken ett visst rykte för att vara ömtåliga p g a dc-stegens känslighet
för diverse missöden som temperaturdrift och likspänningsförekomst på utgångarna
liksom t ex strömrusning i sluttransistorerna. Med mera. I dag känner man dessa
risker och har långtgående k'unnat skydda apparaturen mot en hel del av dem. och
sedan länge ligger en lång rad av intressanta och fina konstruktioner med
Kenwood-namnet på bästsäljarlistorna världen runt. Det torde räcka med att
erinra om t ex alla stora receivers, skivspelaren 550 med sin dc-styrda
servomotor och den i studios använda varianten med stendäcksplatta och
toppkombinationen 600-serien; ett intressant försök att till relativt modesta
priser skapa en inbrytning i de luxe-klassens audio. Förf:a till den här
provningen har också vid flera tillfällen haft nöjet träffa Kenwoods
konstruktionsstab med ingenjör Ohara i spetsen och kan vittna om att man
i Kenwood-fabriken hyser väl grundade förväntningar på framtiden till följd av
både höga ambitioner och genomförda, lyckosamma satsningar, som mottagits väl av
publiken i både öst och väst. Den design man satsat på med den genomgående på
förstärkarnas frontpanel mittplacerade stora volymratten har också slagit an. En
av oss hörde en gång en känd amerikansk Hi fi-skribent berömma Kenwood på den
grund att firmans förstärkare obehindrat går att använda av också vänsterhänta
personer ...! Den sortens ergonomi tror vi dock inte har legat bakom
rattplaceringen. Men uppenbart har Kenwood gått en gyllene (silverblänkande?)
medelväg i sin framtoning och undvikit extrema modedrag i formgivningen. Man har
satsat på en massivt gedigen look och stort tilltagna paneler, osv. Likheten med
Pioneer i en del fall kanske är mera än en tillfällighet — men de båda
märkena torde ändå inte ha samma kategorier köpare.
Med den här bedömda, nya och avancerade serien L-07 har Kenwood tagit
steget fullt ut och erbjuder en utrustning i något som har stor likhet med den
allra översta, tunga klassens Hi fi. Framtoningen är den på vissa håll högt
skattade s k professionella, men tacknämligt nog inte tänkt för den japanska
17-tumsstandarden (= 18.89 tum. för att vara exakt) utan faktiskt för 19 tums
stativmontage. Greppbyglar har fö sedan länge hört till Kenwoods
tillbehörsdetaljer (där det inte varit standard). L-seriens enheter är dystert
olivgrågröna å la Military Look och utgör en ordentlig kontrast till de
metallglänsande. vanliga apparaterna. Det är visserligen tvivelaktigt om så
värst många yr-kesanvända (eller militära grejor) ser ut så här. men uppenbart
skall publiken fås att tro det. "Omvänd imponatorverkan", skulle man kunna säga.
Med de här stereoapparaterna är en cirkel sluten: Ty hur började stereofonin
i slutet av 1950-talet om inte med att man till en förförstärkare anslöt två
stora monosteg (rör. förstås) å la Dynaco och Quad och levde
lycklig med dem. fjärran från varje tanke på sådant som receivers och annat som
komma skulle. Och dubbla, oberoende nätdelar hade man!
i-grejorna från Kenwood är en yttersta konsekvens av de mångåriga
diskussioner som förts om underdimensionerade nätaggregat, osymmetri etc. och
likaså påminns man om ett koncept som t ex J B Lansing m fl försökte
lansera på 1960-talet i form av den i högtalarens hölje integrerade
förstärkaren, den s k energizern. Med Kenwoods dubbla monosteg och genomtänkta
lösningar för kortaste möjliga förbindningar mellan signaldel och ljudkälla har
en gammal idé blivit ny igen. aktualiserad av de intensiva strävandena till
bättre ljudkvalitet som blivit 1970-talets signum. Det som mest var en praktisk
sak tidigare, eller en elegant lösning, har nu upphöjts till ett allvarligt
försök att nå kontroll över flera led i signaldistributionen.
Förförstärkaren är som sagt lite obestämbart grågrön, och det gör att det i
viss rumsbelysning blir mycket dålig kontrast mellan frontens gravyr och plåtens
färgton. Då rattar och reglage är svarta blir det visuella intrycket
bokstavligen matt av L-07C!
Reglagen är. fr v t h. nätbrytaren (stor och kraftig) längst ut mot gaveln. I
driftläge lyser en liten röd diod upptill. Därnäst sitter tangenten för
utspänningen till slutsteget och den följs av tangenten för aktivering av det
vid 18 Hz förlagda subsoniska filtret som skär med 12 dB/oktav.
Första ratten som möter blir förstärkningsdämpsatsen. en dubbel ratt som är
graderad från 0 till — 30 dB i 2 dB-steg. Det är inte fråga om en gängad
kontroll, utan den inre och yttre ratten går att vrida oberoende av varandra men
de låser mot varandra då man så vill. Denna
förstärkningsreglering beskrivs till sin praktiska funktion längre fram. Här
skall bara konstateras, att detaljen är relativt ovanlig och att i Europa t ex
Braun tidigare varit försedd med den.
Fig I. Här ses japanska Kenwoods tyngsta program i ljudelektronik: L seriens
tre enheter. --. stående av den nya förförstärkaren L-07C jämte de två
dc-kopplade monostegen L-07M. Högtalarna är de stora systemen LS-990, vilka dock
inte provats i den här. På bilden är inte medtaget det omfattande
specialkablage som är lite av en kärnpunkt i den här specialanläggningen.
Fig 2. Av fotot framgår däremot lite av en bärande idé bakom Kenwoods L
serie: Den i sammanhör, el väsentliga förläggningen av effekldelen nära intill
högtalaren, där en specialkabel förbinder förstärkare—ljudkälla. Märk kabelns
utformning. med en uppbyggnad av en hel mängd ledare i gemensamt hölje. Se
texten.
Fig 3. Förförstärkaren L-07C är en spartanskt enkelt utformad, låg och platt
enhet, som konstrutivt sett är ett stycke "tung "elektronik med ganska stor
kretsförtätning och i vissa avseenden nya lösningar för Hifi-sektorn (Jämte
några man känner igen från andra av dagens ledande Japan-märken).
Rattarna för bas- och diskantpåverkan återfinns i mitten av panelen. Båda är
indelade i dB-markeringar med "flat"- eller neutralläget upptill och utmärkt med
bokstäver.
Härnäst följer en grupp om tre stora rattar — inalles är försteget försett
med tre olika stora uppsättningar vridreglage, vilket ger ett lite splittrat
intryck. — Den första av de tre större är huvudvolymratten. Master Volume. I
likhet med de andra rattarna har den här inte bara gradering utan också
snäpplägen. Den följande stora ratten är driftläges-väljaren för tape med en
mängd skilda funktioner, bl a dubbel bandkopiering. I läget Recording Off äi
inspelningskretsarna blockerade
och signalen går "rakt", något som vi beskrev i samband med testet av
Yamaha-steget C 2. I läge Recording går ingångsväljarens
signal ut på bandutgångarna. Så finns gängse Tape Monitor, här kallad Play
A/B. Två lägen är kvar — det är bandkopiering A — B resp B—A.
I läge A —B går Play A till Record B (bandutgång) och vice
versa. Ingångsväljaren fungerar i de lägena som vanligt till huvudutgång.
Raden av rattar avslutas med ingångsväljaren med två pickupingångar. MM resp
MC. och två högnivåingångar. Aux och Tuner. Förförstärkaren medger
alltså direkt anslutning av en pick up av elektrodynamisk typ ("rörlig spole").
Vår provning har också i hög grad inriktats på lyssning med pick up av sådan typ
ansluten.
Några utstyrningsinstrument av för de japanska apparaterna vanlig sort letar
man förgäves efter här. Inte heller slutstegen har några indikatorer; det vore f
ö knappast meningsfullt heller, då de är avsedda att förläggas på golvet
alldeles intill de högtalare vilka skall drivas. — Undantaget är
300-wattsversionen. se bild
.
Bakpanelen till L-07C har de numera på bättre japanska Hifi-apparater inte
ovanliga grova kontaktdonen, och i fallet Kenwood L-07C finns dessutom något så
avancerat som guldpläterade hylsor till anslutningarna för optimalt låga
kontaktresistanser. något som visat sig vara ganska betydelsefullt.
Försteget är välbalanserat och stadigt utfört. En blick inuti visar på ett
likaså gediget arbete med ett mönstergillt montage, strikt kabeldragning och
väldisponerade kretskort. Att apparaten gjorts under inflytande av professionell
utrustning visar bl a den stora jordningsskenan som löper i mitten, ett arv från
yrkesteknikens mixers etc. De grova, hopflätade kabelstammarna löper på
undersidan i disciplinerade knippen.
Komponenterna som använts verkar genomgående hålla hög klass. Rattar och
omkopplare uppvisar de nu i japanska, högklassiga apparater likaså vanliga,
grova axlarna och kraftiga genom-föringarna. Den interna skärmningen är effektiv
och gjord med insikt om var problem kan uppstå om man underlåter att rätta
kretskortslayout och kopplingar efter logiska krav. — Ingen risk för brumslingor
här.
Slutstegen i sina monochassier ställer sig svåra att jämföra med några Hi
fi-förebilder av i dag.
Här finns i stället nästan enbart yrkesutrustningar att jämföra med. t ex
tyska Klein & Hummels Monobloc m fl. Dessa steg finns i flera varianter
från Kenwood, och ett mycket kraftigt — det ger. 300 W i 8 ohm — är alltså också
försett med ut-styrningsinstrument. trots den tänkta förläggningen alldeles
intill högtalaren. Beteckning: L09M. Se omslaget!
Dessa monoförstärkare levereras i ett utförande med "öppna" kyldelar över
hela chassiplåten i ett rektangulärt hölje, men det finns också en variant som
fått en överdimensionerad kylkropp runt höljet och med ett uppskjutande,
profilerat galler på mitten: effektivt men avgjort inte vackert. De gängse L-07
M är däremot diskreta i sin form och välgörande nätta och enkla. Det enda som
skvallrar om drifttillstånd är en liten röd diod på gaveln.
Praktiskt sett är de lättförlagda i anläggningen, men milda makter vad kabel
det krävs! Vårt provrum belamrades med formliga härvor till slut.
Chassierna är kraftiga och med god kylluftscirkulation tack vare den
genombrutna höljesplåten. Hur de symmetriska och ovanliga kylelementen är
arrangerade framgår av fig 10. De har fått formen av fackverk eller
"skorstenar" som mellan sig bär elektroniken. Den kraftigt tilltagna nätdelen
ligger i främre delen av förstärkaren och här finns också de stora, dubbla 18
000 /iF elektrolytkondensato-rerna. Nätdelen har sitt eget kretskort
medan kretsarna i övrigt har sitt. De japanska kiseltransisto-rerna för de
symmetriska stegen (helkomplementära) är satta tre på varje kylkropp. Hela
kylpaketet är. som nämnts, det centrala i stärkaren. Förstär-kardelen är den
bakre, och på så vis har man uppnått fördelen av att kunna dra mycket korta
ledningar från ingångarna. Också här har Kenwood använt guldpläterade
kontakthylsor.
Riktigt utförd kretskortslayout ger hög kanalseparation
En i många överföringssystem ofta förbisedd parameter är kanalseparationen
och de olika mekanismer som påverkar den. Av speciellt intresse är förekomsten
av s k strömslingor i kretskort, eftersom dessa såväl reducerar
kanalseparationen som grundlägger
förutsättningar till instabilitet och därmed sammanhängande distorsion i
förstärkarsystemet.
Fig 4. a) Försteget sett uppifrån. Märk den genomgående jordskenan som
skiljer vänster och högerkanalen åt, ett byggsätt som hämtats från
proffs-ljudelektronikens domäner, särskilt mixerbordens. Man kan också beakta
den goda komponentspridningen.
Fig 4. b) Förförslärkaren sedd underifrån. Här bör tydligt framgå de
specialbyggda omkopplarsek tionerna med väl åtskilda "däck "för minimum
överhörning eller täckning mellan kanalerna. Märk också det ringa antalet
kabelförbindningar som finns — nästan alla förbindningar är förlagda till det
dubbelsidiga kretskortet.
Genom en kretstekniskt logisk fördelning av komponenterna över kretskortsytan
i kontrollförstärkare L-07C har Trio-Kenwoods konstruktörer på ett
påtagligt sätt minskat förutsättningar till strömslingor i signalvägarna.
Härigenom har stabiliteten blivit god. Vidare har man vid kretskortslayouten
tillsett att omkopplare, volymkontroll, tonkontroller osv blivit kanalvis väl
åtskilda genom god komponentspridning och utnyttjande av en tidigare nämnd
speciell jordskena, som delar höger och vänster förstärkarkanal åt (fig 4).
Dessa åtgärder i kombination med en försiktigt utförd kabeldragning inom
L-07C har resulterat i den smått otroliga kanalseparationen — 100 dB inom 20-20
000 Hz!
Dubbla grammofonsteg med kondensatorlös ingång
Kontrollförstärkare L-07C har utrustats med två skilda och helt kompletta
Ä//4/4-korrektionsför starkare, avsedda för givare enligt principen rörlig spole
resp inducerad och rörlig magnet. Man har således valt att frångå den
konventionella uppbyggnaden med en för samtliga pickuptyper gemensam
Ä/^4^-korrektionsförstärkare. föregånget av en linjär lågbrusförstärkare för
pickuper med rörlig spole.
Anledningen till att man bland konstruktörerna hos Trio-Kenwood valt att
överge den klassiska kretslösningen på grammofoningångarna är. att man så långt
möjligt arbetat för en reducering av antalet kontaktövergångar mellan in- och
utgångar på kontrollförstärkaren. Genom att således använda två. helt kompletta
korrektionsförstärkare undviker man en omkopplingspunkt mellan utgången på
lågbrusförstärkaren för rörlig spole och den vanliga pickupingången. För att
ytterligare bidra till låg kontaktresistans längs korrektionsförstärkarnas
signalvägar har man utrustat de två grammofoningångarna på L-07C med
guldpläterade phonokontakter.
Kretstekniskt är de två RIAA -stegen mycket lika
varandra. De har båda bl a differentiellt
FET ingångssteg, vilket möjliggjort kondensatorlös pick up-ingång. Vidare medför
JFET-bestyckningen att ingångsimpedansen hos korrektionsförstärkaren i det
närmaste kan hållas konstant inom ett stort frekvensområde.
fig 5 principschema över ingångssteget för
pickupen av typ rörlig spole. Observera användningen av parvis dubbla FET
ingångstransistorer i det enkelt kaskodkopplade differentialsteget. QI — Q4. med
dynamisk last. Se text.
fig 6 . Motsvarande krets men avseende ingångssteget magnetodynamisk pick up.
Steget uppvisar stora likheter med mc ingångssteget. Se texten.
fig 7a Baskontrollens, avsedda regleromrade enligt tillverkaren, jfr mätdata.
fig 7. b) Motsvarande a)Jfr diskantkontrollen. Se texten.
Båda RIAA-stegett arbetar med hela ±47 volt matningsspänning. Detta har
möjliggjort väl tilltagna överstyrningsgränser på de två grammofoningångarna (se
mätvärden). För normala insignalnivåer kommer respektive korrektionsförstärkare
att arbeta helt inom sitt linjära arbetsområde, varför distorsionen i dessa steg
blir mycket låg.
Mc-ingången. dvs den ingång som är avsedd för anslutning till en pick up med
rörlig spole, är på ingångssidan utrustad med en enkel kaskod-kopplad
differentialförstärkare och s k dynamisk last (fig 5). Det senare erhålles m h a
en s k strömspegel (Q7 g).
vars
uppgift är att medverka till en hög spänningsförstärkning i differentialsteget.
Härigenom kommer RJAA -stegets brusfaktor att i huvudsak bestämmas av själva
differentialtransisto-rernäs brusmekanismer (se artikel om lågbrusför-stärkare i
1977 nr 9). Genom att vidare välja fält-effekttransistorer med speciellt låga
drain-resistan-ser. samt, som framgår av det förenklade principschemat,
parallellkoppla ett antal transistorer (Q, 4). har man uppnått acceptabla
brustal för
mc-steget. Betydligt lägre brus kan emellertid
uppnås om man i stället för JFET använder bipolära lågbrusiga prap-transistorer.
Kaskodtransistorerna Q5 6
används för att ge en så konstant drain-ström genom fälteffekttransisto-rerna
som möjligt. Stabil drain-ström medför nämligen lägre distorsionsalstring i
differentialsteget, samtidigt som denna åtgärd förbättrar stegets
hög-frekvensegenskaper. Det senare beror på att den s k MiV/er-effekten
motverkas (dvs mvn undviker kapacitansförstoring av bl a transistorns
egenkapa-citanser). varigenom den differentiella ingångska-pacitansen i
ingångssteget reduceras högst avsevärt. En ytterligare positiv egenskap vid
kaskod-förspänning av differentialtransistorerna är att den likfasiga
störsignalundertryckningen (CMRR) ökas.
Det efterföljande 2:a differentialsteget är konventionellt uppbyggt med
strömgenerator (Qu)
och två bipolära transistorer (Q, 10).
Eftersom detta steg saknar lokal motkoppling är dess spänningsförstärkning
tämligen stor. Det exakta värdet på förstärkningen beror av de använda
transistorernas branthet och kollektormotståndens värden.
Det avslutande utgångssteget är i huvudsak ett konventionellt, komplementärt
emitterföljarsteg, föregånget av ett normalt GK-kopplat spännings-förstärkande
steg (Q12). Genom
att välja denna typ
av utgångsteg har konstruktörerna på Trio Kenwood
kunnat dimensionera kretsen för låg ut gångsimpedans, vilket i sin tur har
möjliggjort an vändande av lågimpedivt RIAA korrektionsnät.
Fördelen med ett sådant lågimpedivt nät är. ati den till RIAA -förstärkarens
ingångssida adderade brussignalen, alstrad i RIAA nätet, blir mycket låg Det är
i detta sammanhang viktigt att utgångsste gets strömkapacitet är tillräckligt
stor för att klars av snabba laddningsförändringar i återkopplings nätet, om
RIAA -stegets transientegenskaper ska bli bra.
Mm-steget återgivet i fig 6, d v s RIAA -förstår karen avsedd för högimpediva
pick up-element uppvisar inte några större kretstekniska olikhetei jämfört med
mc-steget. Den enda betydelsefulla skillnaden är. att mc-stegets 2:a
differentialsteg hai ersatts med en emitterföljare. Orsaken till detta äi bl a
att man i mm-steget inte behöver lika hög råförstärkning som i mc-förstärkaren.
Vad man saknar på en kontrollförstärkare av L 07C:s kaliber är möjlighet till
valbar pickupbelastning på mm-ingången. Eftersom det stora flertalet
pickupsystem enligt arbetsprincipen rörlig eller inducerad magnet uppvisar en
mer eller mindre utpräglad benägenhet till frekvensvariation vid t ex kapacitiv
belastning, hade det varit motiverat med en kontrollfunktion på L-07C, där just
pickupanpassningen på mm-ingången kunde
optimeras. På detta vis skulle det vara möjligt att kompensera för t ex olika
grammofoners kabelkapacitanser o dyl.
Fig 8. Verkan av aktiverat subsoniskt filter för två tonarmsresonansfall,
enligt Kenwood.
Fig 9. Blockschema och nivådiagram över förförstärkaren. Lägg bl a märke till
att man delat upp nivåjusteringen i en volymkontrollratt resp en passiv
dämpsats, se texten. Dämpsatsen är placerad signalmässigt framfor det
kombinerade utgångs- och filtersteget.
Från Trio-Kenwood har man i fråga om pick up-anpassning klart deklarerat att,
enligt firmans uppfattning, "mekaniska ofullkomligheter som t ex
nålrörsresonanser i pick up-systemet inte bör kom penseras med elektriska
metoder, eftersom sådana åtgärder har negativ inverkan på pick upens
tran-sientåtergivningsförmåga".
Detta i och för sig riktiga påstående är emeller tid en ringa tröst för den
konsument som med sin i övriga avseenden högklassiga pick up fått störande
resonansfenomen, beroende endast på missanpassning mellan pick up och
grammofonförstärkaringång. Så länge som det stora flertalet pick up-tillverkare
runt om i världen inte lyckas med att göra helt belastningsokänsliga pick
up-system. får vi nog finna oss i att med elektriska manipulationer "räta ut"
flertalet pick upers frekvenskurva om vi vill få dem att låta som fabrikanten
tänkt sig.
Tonkontrollenheten: fördelar och brister
För att man skall kunna förändra tonkurvor och därigenom bättre anpassa den
akustiska ljudåtergivningen till aktuella egenskaper i återgivningskedjan har
kontrollförstärkare L-07C utrustats med två aktiva tonkontroller. Deras tänkta
varia tionsområde framgår avfig 7.
Den aktiva tonkontrollen är byggd kring en 20 dB bufferförstärkare.
kretstekniskt snarlik mm steget. Genom att man infört en med signalfrekvensen
varierande, negativ återkoppling över bufferför-stärkaren, kan olika höj och
sänkningar av ton kurvan erhållas. Variationsområdet vid 10 kHz resp 100 Hz är +
7,5 dB, inställbart i steg om vartdera 1,5 dB. Att man arbetar med omkopplare i
stället för t ex en normal potentiometer beror på, att man härigenom bättre kan
kontrollera och op-timera resp stegvisa förändring av tonkurvan.
Så långt allt väl. men eftersom det endast är ett fåtal personer förunnat att
äga ett akustiskt helt symmetriskt lyssningsrum. är det en klar miss att
konstruktörerna av L-07C inte har möjliggjort kanalvis individuell justering av
tonkontrollerna.
När tonkontrollerna ställs i O-läge, kopplas alla reaktiva element bort i
motkopplingsslingan och endast en normal linjär 20 dB bufferförstärkning
återstår. På detta vis kan man vid inställning av rak tonkurva uppnå låg
fasvridning inom det hör bara frekvensområdet. Genom att man vidare matar
tonkontrollsteget med ±47 volt kan över 20 Vrms uppnås på utgången före
klippning! Med normala insignalnivåer på kontrollförstärkarens olika ingångar
kan full höjning av bas- och diskantregistret tillåtas utan minsta risk för
överstyrning av tonsteget.
Speciell bufferförstärkare krävs for matning av långa signalledare
Eftersom L 07 systemet bygger på att effektslutstegen placeras i omedelbar
närhet av högtalarsystemen, blir i normala fall signalledaren mellan
kontrollförstärkare och effektförstärkare tämligen lång. Vanliga skärmade kablar
har som regel en egenkapacitans mellan ledare och skärm på 100 — 200 pF/meter.
Trio-Kenwoods egen "riktade" kabel har t ex 180 pF/meter egenkapacitans. För 10
meter lång anslutningskabel blir således den kapacitiva last som
kontrollförstärkaren "ser" på utgången 1,8 nF. För att kunna överföra hela det
hörbara frekvensomfånget 20 — 20 000 Hz utan störande diskantbortfall måste
utgångsimpedansen hos utgångsbuffern anta små värden. Vidare är det viktigt att
man försöker motverka avbrott i återkopplingsslingan vid transienta signalformer
och stora kapacitiva laster.
För att komma tillrätta med de beskrivna problemen har konstruktörerna tagit
fram en speciell utgångskrets med mindre än 0,1 Ohms utgångsimpedans. Detta låga
värde uppnås genom införande av 100 %-ig återkoppling. För att samtidigt
förhindra skadligt högt strömuttag vid eventuell kort slutning på utgången har
ett strömbegränsnings-motstånd inlagts i serie med utgången från
buffer-förstärkaren. Motkopplingen har sedan anbringats via två olika
vägar för att man på så sätt skall undgå avbrott i återkopplingen då utgången t
ex är hårt kapacitivt lastad. Härigenom hindras effektivt uppkomsten av intern
blockering.
Endast subsonicfilter ingår i kretsarna
I anslutning till buffersteget har ett s k subsonicfilter inkopplats. Detta
är samtidigt det enda filter som man från tillverkarhåll har ansett vara
behövligt i ett högkvalitativt återgivningssystem av det beskrivna slaget. Så
har följaktligen alla former av diskant- och loudnessfilter uteslutits i
konstruktionen.
Avsikten med det aktuella subsonicfiltret är att effektivt kunna reducera
eventuella resonansfenomen i systemkombinationen tonarm — pick up. Dessutom
undertrycker filtret modulationsdistor-sion som uppstår p g a läckning mellan
pick up-elementets spolar vid anspelning av ojämna skivor. En ytterligare fördel
med detta subsonicfilter (egentligen ett 2:a ordningens högpassfilter) ligger i
möjligheten att motverka lågfrekvent akustisk återkoppling mellan högtalarsystem
och skivspelare. I Jig 8 framgår kurvformer och reduktionsförmåga vid
resonans i pick uper med olika fjädrings-mjukhet.
Ny konstruerad volymkontroll kompletterad med dämpsats av konstantimpedanstyp
För att motverka onödig distorsionsalstring i kontrollförstärkaren har en
speciell typ av volymkontroll framtagits. Såväl lyssningsprov som
laboratoriemätningar har nämligen visat, att normala typer av volymkontroller
med kolbana och fast löpare kan, trots att de i sig är helt passiva enheter,
alstra ett visst mått av distorsion. Den bakomliggande orsaken är, att det kring
kontaktytan mellan kolbana och löparspets uppstår strömslingor och
potentialskillnader. På grund härav alstras distorsionsprodukter. .
För att minska risken för den beskrivna distorsionsformen har man i
kontrollförstärkaren L 07C använt en speciellt framtagen potentiometer med s k
20-punkts-löpare. Genom att på detta sätt "bredda" kontaktytan mellan kolbanan
och löparen kan man i stort sett kortsluta eventuella strömslingor i kolskiktet
och därigenom eliminera distorsionsalstring.
Förutom den speciella volymkontrollen har man infört en passiv dämpsats av
konstantimpedanstyp i .systemet. Den totala dämpningen av signalen är stegvis
inställbar mellan —30 och 0 dB. Då man har placerat denna dämpsats så nära
utgången på förförstärkaren som möjligt (se blockschema i Jig 9), kan
bruset på utgången reduceras till ett minimum.
För att vidare eliminera behovet av en separat balanskontroll har dämpsatsen
gjorts individuellt inställbar för respektive kanal. Följsamheten vid lika
inställt värde på dämpningen uppges vara bättre än 0,3 dB.
Väl tilltagna kylkroppar utmärker effektdelen
Som helhet är effektslutsteget L-07M gediget och stadigt uppbyggd. Som
bärande stomme används två speciellt framtagna kraftiga kylbalkar. Dessa har
formen av en fyra sektioners "skorsten" (fig 10). Den totala kylytan blir
på detta sätt mycket stor. varför den termiska resistansen hos kyl-elementen
blir låg. Detta ger tillsammans med en välordnad luftgenomströmning en hög
värmeavled-ning. varför slutstegets temperatur blir förhållandevis låg även vid
stora effektuttag. Risken för överhettning får härigenom anses som ringa vid
normalt användande av enheten.
På varje kylbalk finns plats för tre av de totalt sex effekttransistorerna i
L-07M. Infästningen sker på en mot "skorstenen" vinkelrät basplatta. Förutom
funktion som transistorfäste tjänstgör basplattan även som sammanfogningsstycke
för de två kylbalkarna.
Kraftiga och väldimensionerade nätdelar i förstärkaren
I likhet med tidigare effektförstärkare frän Trio-Kenwood har man fäst stor
vikt vid dimensioneringen av monitorförstärkarens nätdel. Den använda
nättransformatorn kan t ex avge mer än 7 ampere kontinuerlig ström, dvs fullt
tillräckligt för 200 watts ineffekt vid 4 ohm. Den använda likrik tarbryggan tal
stora stötströmmar ocn mer an 25 ampere medelströmuttag med endast 1.05 volts
frainspänningsfall.
För glättning av den likriktade spänningen har man använt en speciellt
framställd elektrolytkon-densator pa 18 000 ut. Från tillverkarhåll har
man speciellt vinnlagt sig om just valet av glätt-ningskondensatorer. eftersom
man anser sig na belägg för att kondensatorernas egenskaper påverkar den
slutliga ljudkvalitén. Den ostabiliserade matningsspänningen som man far ut över
de två glätt-ningskondensatorerna ( ± 66 volt) används för att driva
effektförstärkarens utgångssteg. Övriga delar av förstärkaren far sin
kraftförsörjning frän en se parat nätdel. bestående av en dubbel
spänningsstabilisator med hög brumsignalundertryckning och lagt lastberoende.
Fig 10. a) Här framgår slutstegets (L-07M) skorstensliknande dubbla
kylkroppar i form av kraftiga 'balkar ". Genom en väldisponerad luftcirkulation
får man god värmeavledning. Se texten.
För att sa långt möjligt minimera utgångsimpedansen hos stabilisatorkretsen
har dess dc-återkoppling anbringats på sådant sätt. att spänningsfall
uppkomna i kretskortets kopparfolie delvis elimineras. Metoden är i princip
densamma som används i vissa nätaggregat under benämningen "remote sense".
Fig 10. b) På foto kan vi se hela slutstegets innandöme.
Kretstekniska finesser I L-07M-stegen
Effektförstärkare L-07M består kretstekniskt av drivsteg. ett diskret
uppbyggt. Darlingtonkopplat utgångssteg samt skyddskretsar.
Drivsteget är utrustat med tre olika differentialsteg, vart och ett med hög
CMRR. Det första steget är i sin uppbyggnad snarlikt ingångssteget i
kontrollförstärkaren L-07C. Således använder man en dubbel fälteffekttransistor
med lag temperaturdrift och lagt egenbrus. typiskt 10 nV/Hzå (Ups= 10 volt.
lps= 1 mA. t= 10Hz).
Förekomsten av FET i ingångssteget
har möjliggjort full dc-koppling mellan effektförstärkarens in- och utgångar.
Pa liknande sätt som i t ex L-07C:s RIAA steg använder man
drain-strömstabilisering och transistorbestyckad strömgenerator i första
differentialsteget (flg II). Det andra steget är konventionellt uppbyggt
med bipolära transistorer, medan det tredje differentialsteget arbetar som en
konstant-strömdrivning med hög förstärkning. Eftersom samtliga steg före själva
utgångssteget arbetar i klass A. matas dessa med en speciell,
välstabiliserad matningsspänning, som tidigare nämnts. Pa detta vis nar det
varit möjligt att undvika modulationseffekter
beroende på spänningsvariationer uppkomna vid kraftiga effektuttag.
Ingångssidans strömbuffer uppvisar en intressant kretslösning.
Konstruktörerna pa Trio-Kenwood har när valt att arbeta med en 3-stegs diskret
Darlingtontransistor. For att man skall ta ut stor strömkapacitet i
effekttransistorerna nar man parallellkopplat tre sluttransistorer pa vardera
halvan av det kompl*nentära utgangssteget. Endast det mest linjära
förstärkningsområdet hos den diskret realiserade Darlingtontransistorn
utnyttjas, vilket bl a resulterat i goda råförstärkningsegenskaper som t ex lag
distorsion vid högre signalfrekvenser.
Samtliga transistorer i Darlingtonarrangemang-et arbetar i klass AB.
Genom en noggrann inställning av tomgångsströmmen har det varit möjligt att
optimera förstärkaren på sådant sätt. att övergångs- och switchdistorsion
eliminerats. Den senare distorsionstypen beror oftast på instabilitet i
för-stärkarelektroniken: mänga gånger orsakad av t ex dahg kabeldragning inom
enheten. För att undvika distorsionstillskott, orsakade av instabilitet och kabelläckning.
har man i L-07M därför konsekvent fjärmat alla matningskablar som genomflytes av
stora strömstyrkor frän alla känsliga spänningsför-stärkande steg. Det slutliga
resultatet av alla vidtagna försiktighetsåtgärder är ett förstärkarsystem med
endast 0.002 — 0.004 % distorsion.
Fig II. Slutstegets förstärkarsektion — här är principschemat. Här ses
uppbyggnaden med drivsteg resp försteg. Märk särskilt det diskret uppbyggda,
Darlingtonkopplade utgångssteget.
Fig 12. Kopplingsskiss över de två mättekniska fallen. En anläggning är
konventionellt uppkopplad, den andra enligt Kenwoods recept med kort
högtalarkabel samt speciell, signalmässigt riktad
\f-kabel
mellan för- och slutsteg.
Låg utgångsimpedans kännetecknar L-07M
L-07M har konstruerats med tanke på låg utgångsimpedans. Därför har man
medvetet eliminerat alla onödiga kontaktresistanser längs signalvägarna. Vidare
har man genomgående använt grova kablar för intern förbindning i L-07M.
Förutom konventionella metoder introducerar Trio-Kenwood här en ny
motkopplingsteknik. s k Multi-£oop i-eedback (MLF) i monitorförstärkaren.
Genom att pa detta sätt anbringa motkoppling såväl före som efter
effektförstärkarens skyddsrelä har man bl a kunnat kompensera för
kontaktresistansen hos skyddsreläets brytare. Resultatet har blivit en totalt
lag utgångsimpedans i storleksordningen 75 mohm.
Låg temperaturdrift viktigt konstruktionsmål
En av de viktigare egenskaperna att ta hänsyn till i en helt dc-kopplad
förstärkare som L-07M är dimensionering för en sa stabil arbetspunkt som
möjligt, temperaturvariationer kan. om de inte motverkas, ge upphov till
betydande drift. Följderna blir offsetspänningar på förstärkarutgången.
osymmetrisk klippning och i vissa fall även ökad distorsion.
I en väldimensionerad förstärkare är det i huvudsak det allra första
förstärkarstegets temperaturegenskaper som avgör hur stor temperaturdrift hela
systemet ska fä. För att effektivt motverka möjligheten till oönskad
spänningsdrift i monitorförstärkare L-07M har ingångssteget därför bestyckats
med en mycket temperaturstabil dubbel MOSFET. Genom att man vidare tillsett att
utgångssteget arbetar med konstanta bias-strömmar finns det förutsättningar tor
god temperaturstabilitet. I L-07M har man därför lagt ner stor möda på att
motverka termisk drift i effekttransistorerna. Bl a använder man s k varistorer
som avkänningselement vid bias-stabiliseringen.
Tack vare dessa olika typer av temperaturstabiliseringar samt goda
kylningsegenskaper i förstärkaren uppgår variationen av sluttransistorernas
tomgångsström till endast 20 "o mellan tomgång och 100 watt uteffekt över 8 ohm.
Sammanfattning och utvärdering:
Strävan efter enkelhet är nog bra. men för L-07C har vi funnit, som antytts,
att en del saker kunnat bli bättre än de nu utfallit. Dispositionen av fronten
och dess panelbeteckningar. t ex. Det är lögn att avläsa dessa, om inte ljuset
faller direkt på frontpanelen!
Om funktionen av kontrollerna kan sägas, att volymratten har vettigt valda,
fast mekaniskt lite odistinkta steg som ger en snygg toning da man gradvis
minskar ned respektive en lagom snabb ökning da man går upp i intensitet.
Volymen kompletteras med en stegad dämpsats för nivåbestämning. och i praktiken
ger detta arrangemang goda möjligheter till optimering av brusnivån. eftersom
denna dämpsats ju är placerad in före det allra sista steget i förförstärkaren.
Dessutom kan man med kontrollen utföra en nivåbalansering. Bra!
Tonkontrollerna: Stegen de är indelade i är i och för sig väl valda och som
sådana utan invändningar. Men ända kan man med en blick i uppmätta testdata
konstatera, att det hela är rätt felslaget, da ingreppspunkterna ligger fel.
Lyssningsmässigt har våra farhågor styrkts på den
här punkten. Man kan inte påverka balansen i registren som vore naturligt.
Vi kan också tänka oss. att en hel del användare anser att en anläggning i
den här klassen uppvisar en besvärande brist genom att sakna individuella
påverkansmöjligheter för varje Kanal, alltså dubbla reglage för bas/diskant. Här
är t ex Technics 9600 föredömlig.
Den utbyggda bandfunktionsväljaren kan naturligtvis visa sig vara av värde
att tillgå da man flitigt använder två bandapparater av något slag och vill föra
över signal mellan dem etc. Men det är en öppen fråga hur mänga som tycker att
det här är någon pluspost och dessutom kan utnyttja faciliteterna till fullo.
OK. i en AV-central etc är det värdefullt.
Ingångsväljaren uppvisar inga särdrag alls utan är alltigenom konventionell.
Den enda typ av kontroll man möjligen saknar är en kombinerad monostereo och
stereo fasreverseringsomkopplare. speciellt intressant som man lyssningsmässigt
kan höra skillnader i ljudet da en stereosignal fasreverseras. Däremot kan det
tänkas att mänga är glada att slippa detaljer som fysiologisk volymkontroll (loudness).
lågpassfilter osv:
Det är knappast troligt att man spelar 78-varva-. re och raspiga eller dåliga
skivor på en apparatur som denna!
Men! Till irritation för mången visar det sig att något hörtelefonuttag på
den här förförstärkaren inte finns, trots gott om utrymme på panelen och dess
baksida. Nu är man strikt hänvisad till att försöka ansluta sina lurar på
högtalarklämmorna. vilket vållar problem, eftersom varje individuell förstärkare
ju placerats intill sin högtalare! Vidare saboteras hela tanken bakom Kenwoods
filosofi med korta, grova kablar om man inför omkopplingsboxar i signalvägarna.
Liksom i fallet Yama ha C 2 vill man säga: Kom ut ur designatelje och
mätlabb och kliv in i användarens vardag!
Subsonic-filtret finns och gör bokstavligen inget väsen av sig. Det utför
precis vad det skall.
Den här strävan till the hard look har gjort att vissa av Kenwoods
tidigare lyckade grepp på reglageområdet — ta t ex volymratten på modell 600
— inte kunnat fullföljas. De här rattarna tycker vi båda är för klena, och
de är svara att få något rejält grepp om. Det mekaniska är allmänt inte riktigt
i klass med det elektriska, och dispositionen av fronten finner vi vara direkt
inbjudande till förväxlingar. Allt är förvisso en vanesak, men här hade man nog
bort kosta pa lite mera än som skett. Det brister lite i "feeling" och
gedigenhet för en sann knappofil...
De guldpläterade kontakterna man finner på bakre panelen ger utan tvivel goda
förutsättningar för hög kontaktförmåga och därmed bästa uppnåeliga ljudkvalitet.
De utgör en klart positiv företeelse på apparaten.
Kablarna: Som anslutningskabel mellan enheterna har Kenwood bipackat en
särskild, riktad kabel med guldpläterade. skruvlåsta
kontakter. Detta är klart
berömvärt. Vad som ytterligare underlättar är att olika kabellängder finns att
tillgå, vilket är tacknämligt, da man alltid bör sträva efter att ha sa korta
förbindningar som möjligt. Om detta skall vi skriva i ett senare RT-nr.
P g a Semco-bestämmelser kan för svensk marknad inte ifrågakomma någon
fjärrstart av slutstegen. Detta medför, att vi får vänja oss vid tanken att irra
runt i lyssnings-rummet och slå av och på våra enheter separat i anläggningen.
Den här sortens motion hör dock till de mera umbärliga — det borde ha gått att
få dispens, och hur som helst bör hos Semko ske en allvarlig överprövning av
bestämmelserna för användning av de här elektriska funktionerna, som mer eller
mindre alltid återfinns på goda utrustningar från USA och Japan och får kastas
bort i Sverige. Det är ganska betänkligt.
I drift behåller båda stegen sina termiska egenskaper och utvecklar bara
blygsamt med värme, trots effektresurserna.
Likströmskopplingen har inte givit några som
helst problem under de omfattande provningarna.
Och hur blir da de ljudrelaterade intrycken, om vi lämnar det
elektriskmekaniska komplexet?
På bada grammofoningångarna far man ett transientsnabbt. distinkt och
ogrumlat ljud med Kenwood L-serien. Speciellt bra framstår diskant och
mellanregister. Där vill vi beteckna återgivningen som föredömligt väl
balanserad i registren. Allmänt gäller om L-enheterna. att de överlag ger en
ringa mängd egna tillskott till ljudet, vilket i sig medför att det inte är lätt
att beskriva hur denna neutrala förstärkare "egentligen" låter.
Ljudbilden företer en icke obetydlig bredd samt visar påfallande tendenser
till att ge ett djup i inspelningarna. Troligen skulle man kunna få ännu mera
"djup" i panoramat om antalet steg i förförstärkaren kunde elimineras något mot
nu.
Effektresurserna hos L-07M räcker för alla normala behov mer än tillräckligt,
vilket avspeglades i närvaron av hög. ostörd dynamik och avsaknad av alla
klippningstendenser. också med brant dynamiskt programmaterial. Särskilt
märkbart blev det; ta da vi använde den frän belastningssynpunkt inte helt
okomplicerade högtalaren Dahlquist DQ-10. Att just denna högtalare valdes
för merparten lyssning berodde huvudsakligen på dess analytiska förmåga och
inneboende goda fas- och lokaliseringsegenskaper. När det gäller test av
förstärkare är det ju elektroniken man söker lyssna till. strängt taget,
varför det är väsentligt dels att referensljudkällan—högtalaren är väl känd.
dels att den tillför så lite bidrag i form av koloration som möjligt. På den
punkten är vi båda ense om att DQ-10 är ett gott val. och vi har båda stor
erfarenhet av den.
• Sist. men inte minst, frågar man sig sa naturligtvis: Är då detta
prisvärt.'
Allt är ju relativt, och åtminstone i sitt hemland Japan är förvisso den här
exklusiva och framåtblickande gjorda Kenwood-apparaturen ett klart bra val och
ett intressant alternativ till en hel del annat. Mot den bakgrunden är det med
något beklagande man finner, att det svenska paketpriset hamnat sa högt. ca 13
000 kr. som det gjort för försteget plus två effektförstärkare.
• Men naturligtvis finner alltid en så pass förfinad och välljudande
specialkonstruktion sin publik än då. Vi är dock böjda att förmoda, att det här
både i pris och tekniskt utförande högtstående systemet i olika avseenden, också
ekonomiska, bättre gör sig gällande i en helt professionell och noga
användarspecificerad tillämpning mera än i en normal hem-Hi fi-miljö.
• Mänga entusiaster med mera ljudmedvetande än pengar skulle säkert med
glädje hälsa utvecklingen av en — kanske nedbantad - "ekonomi-prismodell'' av
det här fina ljudsystemet, som väl också behöver finslipas i några detaljer.
Konceptet är både bra och utvecklingsbart, och som prov på den nya generationen
Kenwood-teknikers kunnande och ambitionsnivå väger det tungt.
■
B O och U S
Materiel, använd vid provningen:
Under de praktiska proven med Kenwood-förstärkeriet i drift under Hi
fi-förhållanden använde förf:a följande materiel: Skivspelare: Thorén TD
160 B. mikroelement-dämpat avfjädrad Tonarm: SME Mk II
Pick uper: Pickering XSV 3000. AKG P8 ES och Shure V-15 III. Ortofon MC
20 har utgjort mc-pick up.
Högtalare: Dahlquist DQ-10 Tuner: Kenwood L-07T
Utöver egna inspelningar i form av originalband eller andra generationens
kopior av mastern har spelning av ett antal skivor värderats. Dessa har bl a
omfattat de här: Shefjields LAB-5, Discovered Again Direct Disk,
Rosie 0'Grady's Good Times Jazz Band
Proprius 7770, Micaeli kammarkör i Bertil Al-vings upptagning
EMIHQS 1361, Garrick Ohlson plays Liszt EMI C 066-130006,
Theodorakis. Canto Ge-nerale (Pathé-Marconi-Columbia-EMI) DG 2530 467,
LSO med Salvatore Accardo i Paganinis posthuma violinkonsert nr 6.
Kommentar till mätningarna
Inleder vi med utspänningsförmågan hos Ken-woodförsteget, finner vi att
uppmätt utspänning överstiger av fabriken angivet värde med ca 5 V.
Uppgivet frekvensomfång kunde ej fås att överensstämma med våra uppmätta
värden för försteget. Frekvensomfånget är i realiteten något lägre än angivet.
Försteget befanns klippa osymmetriskt. Orsaken ligger i förstärkarstegens
uppbyggnad. Eftersom klippningen inträder först vid 15 V är dock osymmetrin av
mindre betydelse.
Båda RIAA stegens korrektionsanpassning uppvisar faktiskt
anmärkningsvärda avvikelser från normförloppet. Ingången för mc-pick upen
uppvisar hela 2 dB avvikelse i basområdet resp 0.75 dB i diskanten. Motsvarande
förhållande finns också att se för mm-ingångens RIAA -kurva. En så
uttalad avvikelse från normen är knappast acceptabel i den klass av förstärkare
det gäller, och man efterlyser en omsorgsfullare konstruktion på den här
väsentliga punkten. Praktiskt sett saknar kanske de här avvikelserna avgörande
betydelse, då de uppträder i regioner där bara ringa eller inga informationer
finns i programmaterialet, men viss påverkan av programmaterialet kan inte
uteslutas.
Tonkontrollerna uppvisar tyvärr det man frestas
kalla "det japanska standardfelet"' med felaktigt reglerområde och med en
ingreppspunkt vid ca 1 800 Hz i st f de av tillverkaren uppgivna frekvenserna —
sejig 7, a —b. Att japanska tonkontroller så markant avviker frän
uppgiven karakteristik förvånar knappast längre, och saken har kritiserats i
denna tidning vid ett antal provningar. Det är en besynnerlig uraktlåtenhet
japanerna ådagalägger med de här felslagna försöken till Baxandall-nät.
Varför skall det vara så svårt att
åstadkomma väl fungerande och korrekta tonkontroller, då man uppenbart är i
stånd att lösa så många andra och långt svårare problem? Här får Kenwood
sällskap i skamvrån med nästan alla konkurrenterna .. .
Uteffekten härnäst. På den punkten finns inga klagomål alls — våra mätningar
stämmer överens med eller överträffar tillverkarens.
Om effektstegets frekvensgång kan sägas, att den också överträffade
tillverkardata väsentligt.
Signal/brusvärdena: Förutsatt att tillverkaren faktiskt tillämpat angiven
mätmetod i fråga om S/N, dvs IHF med vägning. stämmer uppmätta värden
dåligt med dataspecificerade. Skillnaderna uppgår faktiskt till hela 40 dB!
Detta indikerar onekligen olikheter i fråga om mätteknik. Lyssningsmässigt
förefaller brusnivån ligga tillfredsställande lagt.
Om vi ser till klippningsbenägenheten i slutsteget, uppvisar detta en
alltigenom godtagbar sym metrisk klippning vid 1 kHz med tillhörande
typiskt klippspektrum. Vid 10 kHz resp 1 dB överstyrning kunde inga märkbara
oscillationer iakttagas på oscilloskopet. Däremot visar förstärkaren sig ha
vissa restprodukter av högre övertonsordning.
På området IM understiger fabrikantens angivi värde vad vår mätutrustning
förmår detektera. D finns knappast orsak tvivla pa den av Kenwoc angivna siffran
här.
Differenstonanalyser visar, som vanligt när d< gäller tyngre Hi
fi-produkter, inga som helst distorsionsformer. alla mätresultat kan inte
säkerställa beroende på inneboende begränsningar i mätutrustningen ( — 90 dB).
För att testa slutsteget strängare än vad RT vanligen gör utfördes en mätning
med frekvenserna 3 kHz resp 20 kHz skillnadston i 150 W uteffekt över 8 ohm.
Inga distorsionsprodukter var då synliga. Detta är berömvärt.
Sammanfattningsvis kan sägas, att Kenwood L-07-serie mätmässigt ligger väl
till och är i klass med de allra främsta apparatkategorierna. Det ä därför desto
mera beklagligt att finna ett fåtal helt onödiga konstruktionsmissar som dem.
vilka kommenterats ovan. Detta är dock antagligen en sak som Kenwoods ambitiösa
konstruktörer redan arbetar med att förbättra till nästa uppslag av L-serien.
|