Tunern kommer uppenbart inte i något annat utförande än det som matchar
övriga L-komponenters; det pekar på att man från tillverkarens sida väl knappast
tänkt sig några andra köparkategorier än märkets egna, eftersom hela
formgivningen med stativmontagefront och profilerade ursparingar inte passar
ihop med något annat i apparatväg.
Tunern har det i Japan och USA vanliga, bredare avstämningsområdet 88 — 108
MHz. och skalan är tydlig med god etsning på siffror och skalstreck.
Noggrannheten är inte uppmätt men verkar fullt pålitlig i jämförelse med kända
referensmottagare (±100-200 kHz).
Den användbara stereokänsligheten uppges till 38 mV med 75 ohms obalanserad
antennsignal. Detta värde — som dock avser 50 dB S/N. placerar inte Kenwood i
den bättre delen av tunerbeståndet. Det finns mottagare med långt högre
stereokänslighet, ca 12—13 mV och bättre, för ett rimligt högt S/N. Vi hade vid
våra prov en inte alltför lång distans till Nackasändarens master, och med en
vanlig centralantenninstallation inne i en ganska störningsfylld och elektriskt
mättad stadsmiljö i Stockholms innerstad fick vi en god. brusfri mottagning med
en indikerad. full signalstyrka på "'metern". Sådana skall man dock inte blint
lita på. särskilt inte om det är fråga om den allra enklaste sortens instrument.
De kan visa "full inspänning". då det reellt är fråga om nästan noll . . .
Kenwoods verkar höra till kategorin klart bättre än genomsnittet med sansade
utslag. — Under alla normala betingelser räcker tunerns känslighet väl till.
Tittar vi på fram- och bakpanelerna hos den här strikta och rätvinklade
lägmodularen. finner vi indikatorer för stereomottagning resp m/w-filtret, som
fått en knapp intill, plus en stereo/monoomkopplare, en brusspärr för tyst
avsökning ("mu-ting") och. som numera tycks bli standard pä Japans mest
påkostade mottagare, en väljare för mf-filterbandbredden: normal/bred och smal.
Det här är. som utretts en hel del i det föregående, en lite tveeggad sak.
vilket visats med ett par andra topprankade konstruktioner som exempel. De
tänkta och önskade egenskaperna infinner sig inte alls i den utsträckning som
konstruktörerna trott, därför att mf-filtren inte är trimbara i sig, bl a. Och
tvärt om mot vad som avses ökar distorsionen genomgående i bredläget för stereo,
trots dg obeskurna sidbanden.
För Kenwoods del fick vi inte fram några lyssningsmässigt direkt signifikanta
skillnader mellan lägena, ehuru smalbandskarakteristiken lät bäst. Mätdata visar
också klart, att det knappast finns behov av den dubbla bandresponsen i mf-delen
med våra förhållanden. Det är en finess som bör förbehållas långt värre
förhållanden, och den bör då fungera bättre än den gör i dagens tuners. Det där
är något man bör utröna under ganska sa annorlunda betingelser än de rådande.
Dock har Kenwood 7T den egenheten — åtminstone hördes det med provexet — att
signalen kraftigt dämpades under en fullt mätbar tidrymd vid omkopplingarna,
innan full signalstyrka kom igen. Tunern blockeras alltså momentant mellan
stationerna med hjälp av ett reed-relä. På det här viset kan man effektivt
eliminera chockbrus.
Det hela är dock knappast någon nackdel: En svensk köpare torde väl helt
klart låta mottagaren förbli inställd i ettdera läget efter några inledande,
enkla prov mot den lokala sändaren.
Vad tunern vidare uppvisar som en högst användbar finess bör glädja dem som
avser att banda mycket frän den: Baktill sitter reglage för valbara
tidkonstanter: Alltefter krav kan man i den här S-märkta Europaversionen dels få
standardens 50 MS diskanthöjning eller "förbetoning'", dels ställa om för 25 ms
korrektion för anslutning av brusreduktionselektronik typ Dolby. (Det är
från början också ett förslag från dr Ray Dolby om att införa 25 ms som
RT informerat om tidigare.) Detta är en ytterligt sällan förekommande finess —
på rak arm kan vi bara minnas ett av Technics stora kassettdäck som fått
den här detaljen i de här aktuella prisklasserna.
En anna fin sak, och en som då är betydligt vanligare, är de dubbla
utgångarna för oscilloskopan-slutning baktill, över vilka man kan få ut
mf-signa-len direkt för kontroll av olika tillstånd, bl a löptiderna.
Bättre filterkarakteristik med de nya ytvågsfiltren
Inuti uppvisar denna välgjorda och smidigt fungerande mottagare en
radikalt ny lösning, låt vara en som länge varit i antågande och en som också
debuterar nu i ett konkurrentfabrikat: Akustiska ytvågsfilter i mf-delen, en
sorts närmast mekaniska filter, som på 1970-talet attraherat både europeiska och
japanska forskare. I Europa har man vid t ex Plessey i England och
Philips i Holland studerat dessa ytvågskoncept, och utvecklade versioner kan
väntas.
En stor stötesten vid tillverkningen av FM-mot-tagare av hög och specificerad
kvalitet är mf-filter-delen. som samtidigt måste ge egenskaperna hög fasrenhet
resp brant dämpning för signal utanför passbandet jämte god flankbranthet.
Med de dyra och speciella kristallfiltren kan man nå god flankbranthet
men fasvridningen blir som regel ganska stor.
De keramiska filtren, i särklass vanliga i japanska konstruktioner, är
bättre i det avseendet, men de är heller inte trimbara och flankbrantheten inte
speciellt framträdande.
Båda filtertyperna måste kompenseras med någon form av LC-länk för att
undertryckningen av signaler utanför passbandet skall bli hög nog. Med ett
tillräckligt stort antal LC-länkar kan man. teoretiskt, få fram ett bra filter.
Nackdelen med förfarandet är att det blir knepigt att omsätta till
serieproduktionsförhållanden: Intrimningen blir tidkrä-vande, komplicerad och
kostsam. Både den. legendariska Marantz 19 B och 20 samt senare
Sequer-ras tuners blev man tvungen att trimma in med datorbistånd, eftersom
inställningarna blev så många. (Marantz-modellerna hade LC-nät. Se-querran ett
18-poligt mf-filter!)
Problemen med filtren får nu en ny och mera produktionsanpassad lösning med
ytvågsfiltret. Det tillverkas nämligen direkt för ett visst passband, och i
tillverkningen har man kontroll över filtrets överföringsfunktion — det kräver
alltså ingen extern intrimning. dä den delen ligger i själva
framställningsprocessen.
Ytvågsfilter kan göras praktiskt taget för vilken frekvens- och fasgång man
vill. Tekniken medger framställning för optimala data också i den mest uppdrivna
serieproduktion. Tack vare den problemfria anpassningen verkar det vara
idealfiltret för fabrikanter av FM-delar. Säkert kommer vi under de närmaste
åren att finna konceptet i långt flera än de från JVC och Kenwood som nu
debuterar.
Tjockfilmtekniken kan användas för nyheter
Vad kännetecknar då dessa strukturer, i vilka en akustisk väg alstras?
Filtren är uppbyggda på en piezoelektrisk. metalliserad kristallstruktur med
elektroder anbragta enligt en bestämd mönstring. Se /ig. De elektriska
signalerna transformeras här till elektromagnetiskakustiska vågor på kristallens
yta, varvid elementets transmissionsegenskaper bestäms av elektrodgeometrin
jämte de mekaniska vågornas utbredningshastighet i strukturen.
Teknologiskt betraktat liknar framställningsprocessen den som används vid den
monolitiska resp tunn- och tjockfilmstekniken. i det att man i vakuum anbringar
ultratunna metallskikt på ett keramiskt substrat. Det möter därför inga hinder
att man utnyttjar dagens produktionsverktyg vid produktion av ytvågsfilter.
I Europa framställde redan Plessey alltså sådana. De användess bl a i
TV-mottagare, där de ersatte gängse, komplicerade LC-nät.
En hel rad goda egenskaper som hög separation, god linearitet och fasjämnhet
kan härledas till mf-filtren. För Kenwood anges en kanalseparation om
mellan 50 och 32 dB mellan 50 och Hz och 10 kHz, vilket ju hyggligt svarar mot
vad både skivor och pick uper håller vid radioförmedlad mu sik. S/N anges till
75 dB i stereo, ett bra värde i den övre klassen.
Hög ljudkvalitet behållningen Varför inte en "civil" variant?
Signalen går in stabilt och förblir förtjänstfullt opåverkad av alla de tusen
arga störningar man kan finna i en trafikerad och tättbefolkad stadsmil jö med
många reflexer: elmotorer och hissar, impulsstörningar från bilmotorer och
tvåtaktare, diverse magnetfält etc. Ljudet är fritt frän påverkan. Det låter
klart, naturligt och behagligt rent — en av oss kan för det omdömet dra nytta av
sin ingående kännedom om SR:s produktionsljud och fi-deliteten i de leden.
Några bärande invändningar finns inte i stort sett mot Kenwoods L-serietuner
— inte annat än att den nog borde "kläs av" och ges en lite civilare kostym för
att tillmötesgå de intresserade, vilka kan tänka sig köpa den. men bara den, och
därför vill ha en neutralare look på höljet. Nu är mottagaren formad å la
stativmonterad monitormottagare och är militärgrågrön. Visst är detta också
status: Omvänd imponatorkaraktär ... Men långt ifrån alla vill dock ha det så.
Den som i vilken egenskap som helst vill åt den här intressanta FM-delen får
punga ut med ca 3 800 kr. vilket vi tycker är ett icke oskäligt pris för en både
mekaniskt särdeles stabil och elektriskt klart välgjord mottagare, vilken t ex
verkar gedignare gjord än tidigare granskade Accuphase i en del
avseenden. Kenwooden är mera inkapslad och har lite tjockare plåtprofiler etc än
en del konkurrenter. Kanske gjord för "fältbruk" — men nog borde man låta den
mucka.. ? I jämförelse med Kenwood 600T mäter den sämre men låter bättre,
tycker vi.