Stor betydelse för hur denna högtalare låter har givetvis dess placering och vald kombination av direkt respektive indirekt ljudstrålning.

For Duke återges i Bose 601 behagligt mjukt. Basen är emellertid väl tunn samtidigt som aggressiviteten i vissa instrument poleras bort. Däremot låter inslagets piano bra med en ren och välbalanserad klang.

På Viska du vind blir basen tunn och rund samtidigt som det överlag är lite bristande definition. Helheten är dock behaglig och klangligt trovärdig i mellan- och diskantregister.

Drum Record återges med märkbart klen och rund bas. Diskanten klingar rent men utan skimmer. Vidare saknar återgivningen dynamik.

Problemen med basåtergivningen accentueras med Blinka Blå där basen blir fladdrig och tunn. Styckets djupbas är som bortblåst.

Ann Burton sjunger genom Bose behagligt men allt för polerat och utan hennes speciella aggressiva röstinsatser. Vidare blir mittbilden av sångerskan märkbart obestämd i rummet.

Michael Jackson får det inte heller lätt. Basen blir bumlig och den tuffa mixningen låter tråkigt utslätad. Anslag och dynamik framstår som bristfälliga.

Anslagen är puts väck även på Donna Summer, men i och med högtalarens förmåga att polera mellanregistret blir den annars så kaxigt mixade rösten nu uthärdlig.

Sammanfattningsvis konstateras att högtalaren har en tunn, odistinkt men ren basåtergivning. Mellanregistret är på plussidan rent och mjukt samtidigt som det på minuskontot noteras dynamikbegränsning och lätt fjärr återgivning. Diskanten slutligen ljuder rent och distinkt, dock utan riktigt skimmer.

Den tonala balansen framstår, med undantag för basen, som god. Stereoupplevelsen är i huvudsak bred men ej tillräckligt distinkt. Rymdupplevelsen blir i vissa sammanhang väl översvallande.

Beroende på att Bose 601 utnyttjar såväl direkt som indirekt ljudstrålning kommer frekvensgångs- och TDS-mätningen inte att korrekt återspegla förhållandena i en normal lyss-ningssituation. Lyssningsmässigt är den tonala balansen betydligt bättre än vad mätningarna antyder.