Den här högtalaren har dels testats med rör- respektive transistorförstärkare, dels körts med inkopplad CD-skivspelare. En strömkapabel förstärkare ger högtalaren fastare klang samtidigt som ljudförbättringen vid CD-spelning är märkbar. AR 9 LS formligen lever upp med digitalinspel-information.

Vad det gäller helhetsintrycken kan konstateras att basåtergivningen går djupt och att ljudet klingar rent och fast samtidigt som högtalare uppvisar tämligen stor dynamisk kapacitet. Det mesta av testat programmaterial klingade således bra i just basen. På vissa inslag verkade dock högtalaren råka i resonans och därigenom producerades ett lätt bumligt ljud.

Mellanregistret har en ren, mjuk, luftig, 3-dimensionell och fjärr fram-

toning. Vissa musikinslag tenderar att ljuda med lätt hård och ibland na-sal klang. Anslagen på pianoakom-panjemangen till Ann Burton blev vidare väl matta samtidigt som mittbilden på sångerskan ej framstod som optimal.

Diskanten är ren, relativt luftig, distinkt och kraftig i positiv bemärkelse.

Som helhet framstår högtalaren tonalt välbalanserad. Klangligt blir ljudet emellertid aningen analytiskt utan att därför vara tröttande. AR 9 LS skulle sannolikt kunna fungera bra som kontrollrumshögtalare i just detta avseende.

Stereoåtergivningen uppvisar ett lite lustigt diskontinuerligt förlopp. Återgivningen är varken bred eller smal, däremot förefaller ljudkällorna gruppera sig till markerad vänster, mitt och högerinformation. Däremel-

lan synes detaljskärpan ej tillräcklig. I djupled har AR-högtalaren god återgivningsförmåga. Den rumsliga återgivningen på exempelvis Viska du vind är bra utan att vara helt perfekt.

Högtalaren förefaller må bäst om den drivs med ett kraftigt strömstarkt effektsteg. Den statiska impedansen ligger ända nere på 3,2 Ohm och detta i kombination med en verkningsgrad något under normalt leder till förstär-karval i den tyngre klassen. AR 9 LS var testets både dyraste (19000 kr/par 1983) och tveklöst tyngsta pjäser bokstavligt talat.