Carlssons OA-2212 känner vi ju till..men Bertagni d-120 knappast men här har du en saxad duell från Hifi&Musik 1977

Detta är en smal och hög konstruktion som ser ovanligt elegant ut för att vara en högtalare. Den är 132,5 cm hög, 51 cm bred och bara 9,5 cm djup förutom träsockeln som den står på. Den är 37 cm djup för att högtalaren skall komma ut en bit från väggen.

Högtalaren är uppdelad i två sektioner på 45 X 60 cm som vardera innehåller ett pulserande plan vilket alstrar ljudet. Varje plan består av en formgju-ten plastskiva med plan frontyta och en baksida som har en mycket invecklad form. Ett jämnt format stycke ger alltför kraftiga resonanser och därför har Bertagni delat upp ytan i olika segment och mellan dessa finns s k IM Traps som isolerar segmenten från varandra. Det största segmentet återger basen och drivs av en talspole med magnet bakom, precis som i en vanlig högtalare. Talspolen är i kontakt med plastytan via en kopplingsskiva och magneten sitter på en separat balk bakom plastskivan. Mellanregistret fungerar på samma sätt men här är ytan mindre. Diskanten slutligen återges av en piezoelektrisk enhet som pressar ljudet genom plasten på ett ställe där denna är mycket tunn. Den övre halvan av dl20 innehåller på detta sätt tre element för bas, mellanregister och diskant medan den nedre delen endast innehåller ett baselement. I sockeln sitter delningsfilter, anslutningskontakter och rattar för justering av ljudnivån i mellanregister och diskant samt säkring.

Den stora fördelen med Bertagnis konstruktion är den goda spridningen av ljudet som är ovanligt jämn i alla riktningar. Den skall placeras framför en reflekterande vägg på ett avstånd av minst 30 cm. Genom reflexerna i väggen, som fungerar som en spegel, så verkar det som om ljudet kom från en punkt bakom väggen. Enligt professor Bertagni bör ljudet nå lyssarens öron på samma sätt som när man lyssnar till levande musik dvs genom reflekterade ljudvågor som från musikinstrumentet spritts likformigt åt alla håll. dl20 tillverkades av Bertagni Electroacoustic Systems Inc. (BES) i USA och kostade c:a 2 950 kr/st 1977.

är en högtalare konstruerad av Sveriges mest kände skapare av ljudalstrare: Stig Carlsson. Det är den största och dyraste av hans modeller som finns i handeln. Format: 30X75X 53,5 cm. Högtalaren är en s k rundstrålare och är på fabriken inställd för att ge så rak frekvenskurva som möjligt när den placeras på golvet invid en vägg. Högtalarbestyckningen utgörs av två baselement med 16,5 cm diameter, två mellanregisterelement som också har en diameter på 16,5 cm samt 12 st. 3,5 cm diskantelement. Samtliga högtalarelement är av den vanliga kontypen. Baselementen sitter i botten på lådan och övriga element på ovansidan och riktade snett uppåt och åt olika håll i horisontell ledd. Överdelen täcks på sedvanligt "Carlsson-sätt" av ett svart metalltrådsnät och under detta sitter också ett antal kontakthylsor som kan kortslu-tas med metallbyglar med vars hjälp man stegvis kan påverka frekvenskurvan. För att minska vibrationerna i lådans väggar finns tre tvärsektioner av träfiberplatta placerade inuti lådan och fastade vid väggarna. Vidare finns inuti lådan ett basreflexrör som mynnar i botten ner mot golvet. Lådan rullar på fyra hjul som samtidigt ger ett visst avstånd till golvet som krävs för att basdelen skall arbeta korrekt.

Enligt Sonabs bruksanvisning ger en utvecklad form av rundstrålande högtalare den bästa förutsättningen för naturlig stereoåtergivning i normal bostadsmiljö. Därför har högtalarna utformats så att förhållandet mellan direkt och reflekterat ljud är två till fyra gånger högre än hos likformigt rundstrålande högtalare. Högtalarna levereras i par och elementen är olika placerade, vänster spegelvänt mot höger.

Det första intrycket när man lyssnar till Bertagni dl20 är mycket gott. Ljudet har verkligen god spridning och det ger en ovanligt fin "luftighet" åt ljudet. Man får också en bra rymd på ljudet. Man skulle ju kunna tro att basen är svag om man bara tittar på konstruktionen. När membranet rör sig framåt så ökar ju lufttrycket omedelbart framför detta och man skulle då förmoda att luften pressas runt membranets kanter till baksidan där det då samtidigt måste uppstå ett undertryck när membranet på denna sida rör sig inåt. Men i praktiken är det faktiskt så att basen är påfallande kraftig om man spelar musik som innehåller ordentlig och djup bas. Mel-lanregistret låter dock en aning grumligt och det kan ibland vara svårt att skilja olika instrument åt. Diskanten låter bra och ren. Bäst lät på Bertagni populärmusik av typen James Last och musik med få instrument. Röster låter bra och har ingen påfallande basighet men de blir gärna en aning breda förmodligen pga den stora ytan hos högta-larmembranen. Spelar man riktigt högt så att väggar och golv vibrerar så blir ljudkvaliteten sämre. Det låter grötigt och vasst. Högtalarna tål mycket stora ljudstyrkor och trots att vi använde en förstärkare som ger 2X200W och spelade mycket högt så lyckades vi aldrig utlösa högtalarnas automatsäkringar.

Sonab OA 2212 imponerade inte i början. Det lät en aning ynkligt. Ljudet verkade inte att komma ut ur lådorna ordentligt. Vi lyssnade då i ett ganska litet rum på c:a 4X 5 meter. Vi prövade sedan högtalarna i ett ungefär tre gånger så stort rum och då upplevde vi en helt annan klang. Man kunde då också konstatera att OA 2212 kräver en rejäl förstärkare för att komma till sin rätt. I ett stort rum och med goda effektresurser så är ljudet bra inom större delen av det hörbara frekvensområdet. Särskilt imponerade basen som var ovanligt ren och fast. Trumslag lät verkligen riktigt och hade fin snärt. För att prova mellanregister och diskant så spelade vi bl a "Skänklåt av Pers Erik Olsson" (Columbia EO62-34604) där man först hör en solofiol som sedan ackompanjeras av ytterligare en fiol och till sist av ett större antal fioler. På O A 2212 kunde vi inte urskilja den andra fiolen och slutliga antalet fioler lät betydligt mindre än när vi lyssnade med de MP-högtalare (Silver Ring II) som vi provade i förra numret och som "bara" kostar c:a 800 kr/st. När man lyssnar till flera instrument med likartad klang så är det svårt skilja dem åt med OA 2212. Stereobilden är ganska diffus och det är svårt att lokalisera ljuden till sin rätta plats. Detta gäller också för Bertagni.

Sammanfattningsvis kan man säga att det som varit ett kännetecken för Carlssonljudet, den goda spridningen av ljudet, klarar Bertagni bättre. Ljudkvaliteten är dock bättre hos OA 2212 som särskilt i basen låter renare.

Mätresultaten bekräftar och förklarar delvis lyssningsintrycken.

Bertagni dl20 har en relativt ojämn kurva som särskilt i mellanregistret är sämre än vad man väntar sig för en högtalare i denna prisklass. Basen under 50 Hz är mycket svag och har hög distorsion. Vi har också analyserat distorsionen och då funnit, en hög halt av högre övertoner. Femte övertonen var ganska kraftig både i bas och mellanregister. Ser man enbart på kurvorna skulle man nog tro att dl20 låter riktigt illa, men det gör den inte.

Mätmässigt är OA 2212 bättre än Bertagni. Den har jämnare frekvenskurva och lägre distorsion. När man betänker att detta är den dyraste högtalare vi någonsin provat så är distorsionen inte särskilt låg för prisklassen.

Bertagni är en mycket intressant konstruktion som är långt ifrån perfekt idag, men som lovar mycket för framtiden. Ljudet sprids ovanligt väl och den är inte särskilt känslig för placeringen. Bra frekvensomfång men en hel del distorsion. Sonab OA 2212 gör sig bäst i mycket stora rum tillsammans med kraftiga förstärkare. Placeringen är ganska kritisk och rummets egenskaper påverkar ljudet mer än hos konventionella framåtriktade högtalare. Basen låter mycket fint. Mellanregister och diskant låter ibland grumligt. Ljudet är inte av den klass man väntar sig av en så pass dyr högtalare. Träarbetet var inte heller av högsta klass.

Kampen mellan Bertagni dl20 och Sonab OA 2212 blev ganska jämn när det gäller ljudkvaliteten. OA 2212 har bättre bas medan dl20 har något bättre diskant och stereobild. Här blev det oavgjort. Bertagni ser mer välgjord ut, har bättre finish, men framför allt så är den betydligt billigare och därför utser vi den till segrare.

Frekvenskurvor i efterklangsrum

Fabrikat: Bretagni Eiectroacoustic Systems INC

Typ:D120

Nominell impedans: 4ohm

Signalspänning över högtalaren: 1,4 V brus, 30 Hz bandbredd

Verkningsgrad: 0,20%

Frekvenskurva, 0-nivån = 50 dB rel 1 pW

övertonskurva, 0-nivån = 30 dB rel. 1 pW

Skala: avståndet mellan varje skalstreck * 1 dB

Högtalaren mätt uppställd på golv 0,5 m från vägg

tonkontroller för diskant och mellanregister i maxläge

Frekvenskurvor i efterklangsrum

Fabrikat: Sonab

Typ: OA 2212

Nominell impedans: 8 ohm

Signalspänning över högtalaren: 1,9 V brus, 30 Hz bandbredd

Frekvenskurva, 0-nivån = 50 dB rel. 1 pW

övertonskurva, 0-nivån = 30 dB rel. 1 pW

Skala: avståndet mellan varje skalstreck - 1 dB

Högtataren mätt uppställd på golv mot vägg